Det började med ett möte mellan Putin och Trump i Alaska. Två män som går leende sida vid sida över landningsbanan. Det är en bild som uttrycker något större än bara ett diplomatiskt möte. I den ryska versionen blev scenen en berättelse om försoning, där den frostiga relationen ersattes av ett löfte om gammal vänskap som tinats upp. Där och då började berättelsen om hur Ryssland och USA ”egentligen” alltid stått varandra nära.
De ryska aktörerna var inte sena att agera på den nya inramningen där det statliga forskningsinstitutet för USA- och Kanadastudier (ISKRAN) förstärkte och förklarade budskapet för den ryska publiken. Institutets roll blir här att analysera och ge en ideologisk form åt den utrikespolitiska kurs som Kreml valt. Det är ingen slump att det just är ISKRAN som tycker till.
Under 1980-talet bedömdes tankesmedjan ha en personalstyrka där cirka 40 procent hade bakgrund inom underrättelsetjänsterna. Bland dem fanns generaler från militära underrättelsetjänsten GRU och överstar från KGB. Samtliga hade lång erfarenhet av aktiva åtgärder och subversiva operationer.
Efter mötet i Alaska producerade ISKRAN snabbt artiklar och medieframträdanden med ett budskap som gick rakt in i denna nya inramning. ”USA och Ryssland har varit vänner sedan försäljningen av Alaska 1867, och det är nu dags att återvända till den naturliga ordningen. Detta ska uppnås med hjälp av pendeldiplomati där Moskva återigen ska nå europeiska huvudstäder via Washington”.
Crescendot i denna nya charmoffensiv kom när Ryssland nyligen överlämnade ett 386 sidor långt dokument som påstås vara den ryska rapporten om mordet på John F Kennedy. Visst innehåller dossiern arkivmaterial, men det rymmer också en skickligt paketerad och överdrivet romantiserad berättelse.
Sida 317 pryds av en bild föreställandes en över Berings sund med texten ”Kennedy Khrushchev World Peace Bridge, could and should be built between Alaska and Russia, AT ONCE”. Bilden framstår mer som scenografi än som ren historisk dokumentation. I dokumentet ges också intrycket att Kennedy ligger bakom idén om denna bro.
För den oinvigde kan detta se ut som en historielektion och en välvillig rysk gest till USA. Men den ryska handlingen är varken arkivvård eller en olivkvist. Det är en genomarbetad nutida strategi. Kartskissen med en fredsbro och de varma formuleringarna om gemensam fred syftar till en sak. Ryssland vill rama in relationen till USA som något naturligt, gammalt och harmoniskt.
Allt bildar en retorisk helhet. De två männen på landningsbanan gör vänskapen mänsklig, dossiern erbjuder känsla och symbolik, medan tankesmedjor förbereder den inhemska publiken. Tillsammans blir det en berättelse om naturlig vänskap, historisk kontinuitet och en framtid där Washington blir den ryska vägen tillbaka in i Europa.
De ryska aktörerna nöjer sig inte med att bara överlämna JFK:s dossier. De lyfter aktivt fram bilden av fredsbron. Kremls informella ekonomiska sändebud Kirill Dmitriev har exempelvis delat bilden flera gånger och då påstått att projektet ”bara” skulle kosta åtta miljarder dollar. I ett möte med den amerikanska republikanska politikern Anna Paulina Luna diskuterades även projektet, som nu utvecklats från en bro till en tunnel mellan länderna. Propagandister knutna till den ryska kanalen RT, skuggaktörer i påverkansnätverk som Storm-1516 och även så kallade ryska milbloggare på Telegram instämde alla enhälligt. Likaså Vladimir Solovjov som är en av de mest kända profilerna på rysk tv. Donald Trump passade även personligen på att lyfta just detta i ett möte med Volodmyr Zelenskij och kallade då projektet för ”intressant”, ett ord som även Anna Paulina Luna använde i sitt möte med Kirill Dmitriev.
Poängen är inte att bygga stål och betong, poängen är att bygga en känsla. Om USA och Ryssland är vänner, varför skulle då Europa hålla emot?
Vi måste därför skala bort den romantiska ytan. Dossiern om JFK försöker svepa en falsk värme från kalla kriget över dagens karta. Budskapet blir att misstro mellan USA och Ryssland är det onormala, och att återgången till förtroende bara kräver att någon öppnar dörren. Moskva hoppas att pendeln ska svänga och att Washington ska öppna denna dörr.
Därefter ska de två nyfunna vännerna pressa Europa och Kyiv för att säkerställa minimala ryska eftergifter när kriget i Ukraina väl är över.
Samtidigt har den ryska retoriken skiftat sedan i somras vad gäller vilka som pekas ut som hot mot rikets säkerhet. Pendeln har även här förskjutits från den tidigare eviga amerikanska fienden till stater som Ryssland normalt betraktar ingå i sin egen intressesfär. En trojka bestående av Polen, Baltikum och Finland sägs nu tillsammans med Nato vara det primära hotet mot Rysslands existens. Som exempel målas så kallade aggressiva kärnvapenövningar upp tillsammans politiska utspel från Kaja Kallas och Alexander Stubb. Parallellt med detta framhålls ett narrativ där USA påstås manipulera Europa. Syftet är detsamma som under det kalla kriget. Huvudmålet är att underminera den transatlantiska länken och därigenom försvaga Europa.
Detta är den ryska planen i praktiken. Berättelsen är skickligt berättad men ihålig i sak. Den historiska vänskapen beskrivs selektivt. Perioder av öppen aggression, spionage, misstänksamhet och annan subversiv verksamhet raderas helt ut. Den sovjetiska värmen kring Kennedys minne fungerar dock som referensram för att beskriva den så kallade rysk-amerikanska vänskapen. Ryssland menar att de tidigare har delat sorg varpå de nu måste kunna komma överens om säkerhet och handel. Skillnaden är att dagens Moskva kopplar denna värme till hårda krav. Europa förväntas lägga om tonen och acceptera rysk kontroll över delar av Ukraina. Samtidigt vill Kreml slå in en kil mellan Europa och USA.
Det här ställer konkreta krav på europeiska beslutsfattare.
För det första måste man inse att budskapet i första hand riktar sig mot Washington och den amerikanska debatten. Europa kommer dock att beröras utifrån hur USA väljer att agera på denna charmoffensiv.
För det andra måste EU tala klarspråk om vad som kan hända om USA välkomnar den ryska falska kärleksförklaringen. Detta är något som blir påtagligt när exempelvis den amerikanska kongressledamoten Anna Paulina Luna hyllar idén om en fredsbro.
För det tredje måste pendeldiplomatin punktmarkeras. Om Washington ska vara nyckeln till europeiska huvudstäder måste det finnas ett europeiskt lås, som bara öppnas när grundvillkoren är uppfyllda, det vill säga tillbakadragande från ockuperat territorium, ansvar för krigsbrott och ett slut på systematiska angrepp mot grannländer.
Fred kräver mer än broskissar på papper. Fred kräver en motpart som faktiskt ändrar sitt beteende.
När arkivromantik paras med en geopolitisk manual måste vi skilja dekor från strategi. Den ryska pendeldiplomatin fungerar här som uppvärmning för att isolera Europa, skapa sprickor i stödet till Ukraina och skriva in Ryssland som en vän i amerikansk opinionsbildning.
Då är det vår uppgift att tala om vad den vänskapen kostar, för de som redan betalat priset i Mariupol och Butja, och för dem som fortfarande offrar sina liv för hoppet om frihet och demokrati.
Författaren skriver under pseudonym
